Internationella dagen för mänskliga rättigheter 10 december

krönika av Agneta Persson

 

I år fyller den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 75 år. Den antogs den 10 dec 1948 av FN och var ett svar på förintelsen, fasanfullheterna och de fruktansvärda övergreppen under andra världskriget.

Man förstod nu att vi behöver ett skydd för att förhindra att detta upprepas och därför samlades världens länder för att gemensamt arbeta fram ett sådant skydd och det blev den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

I dess första portalparagraf slås fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter och att vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Denna första princip av universalism eller att de mänskliga rättigheterna föds vi alla människor med och vi bär med oss dem under vår livsresa innebär att dessa rättigheter är inget vi måste förtjäna utan vi bär med oss dem i egenskap av att vi alla är människor.

I den andra paragrafen slås det fast att rättigheterna gäller alla och att ingen åtskillnad får göras på grundval av någon egenskap eller aspekt av oss. Denna princip om icke-diskriminering är också en av pelarna för de mänskliga rättigheterna.

I artikel 30 beskrivs att en inte får använda sig av de mänskliga rättigheterna för att kränka någon annans mänskliga rättigheter. Denna tredje princip och pelare tydliggör att mina rättigheter slutar där dina börjar.

Efter den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna har FN systemet vuxit och utvecklas i svar på samhällenas och ländernas utveckling och förändringar. Ett antal bindande konventioner och andra dokument har arbetas fram som bygger på och utvecklar den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. FNs system för att skydda oss är alltså ett levande dynamiskt arbete som svarar på omvärldens förändringar och behov.

Just nu kan utvecklingen i världen tyckas mörk och övermäktig med en kontinuerlig farlig urholkning av människovärdet och värdigheten. Vi kämpar med klimatförändringarnas hot och krig, konflikter och oro i många delar av världen. Världen tycks bli alltmer uppdelad och polariserad istället för att utvecklas mot gemenskap och fred.

Det är just under sådana svåra omständigheter vi nu har att hantera och lösa som mänskliga rättighetssystemet sätts på prov och bara blir alltmer viktig att bibehålla som kompass och ledstjärna. Tiden har runnit ut för cynism eller förnekelse och är nu inne för konstruktiv framåtsyftande gemensam handling.

Och jag har stort hopp!  Att sluta hoppas och försöka förändra är inget alternativ-då kan man bara vara säker på att det bara blir sämre. Jag är övertygad om att det bara är gemensamt vi kommer att kunna lösa våra gemensamma problem och utmaningar och att detta bäst görs genom dialog och samförståndsarbete på alla nivåer från det lokala till det internationella och till det globala FN systemet.

Det kan tyckas svårt att veta om en faktiskt kan göra skillnad eller var en ska börja men jag brukar säga att börja där en är. I det lilla, i ens omgivning tillsammans med dem en möter. Tillsammans gör alla dessa små viktiga förändringar något väldigt stort som gör skillnad för oss alla.

Det är ju så att ingen kan göra allt men alla kan göra något och det är just mellan oss människor som de mänskliga rättigheterna får liv och blir konkreta då det är i relation till varandra vi blir till och lever våra liv.

Här finner jag ett stort hopp! Om alla bestämmer sig för att göra dessa små förändringar i sina liv och i sitt sätt att relatera till varandra så blir det sammantaget också en stor förändring mot det jag måste tro på att vi alla önskar-ett värdigt liv för alla människor i samklang med våra medmänniskor, vår omgivning och med vår natur.

Så låt oss bestämma oss för att börja och fortsätta göra skillnad för varandra på de sätt som är möjliga för just oss och våra förutsättningar. Jag är fast övertygad om att då kommer världen att börja ljusna igen med gemensamma krafter!

 

 

International Survivors of Suicide Loss Day 18 november

krönika av Else-Marie Törnberg

När tiden upphör att existera.

”Hej, Else-Marie detta är din bror. Sitter du ner?”

“Ja”

“Jag måste tyvärr berätta, att vår son Kristian är död.”

Min man och jag är inne hos grannen och pratar om de gemensamma avloppsrören i våra radhus, som krånglar, när plötsligt ett av våra barn kommer över och säger att min bror är i telefonen.

Orden min bror säger kastar ner mig i ett stort svart hål; ett svart hål som per definition är ställen, där tiden upphör att existera. Som i en dimma hör jag honom säga att polisen som kom med beskedet uppmanat dem att be någon anhörig komma.

När vi kommer dit, finner vi en familj i chock.

Lillebror upprepar gång på gång ”Kristian är död!? Kristian är död!?”, ett påstående och fråga samtidigt.

Mamman försöker packa upp, för de kom just hem från en resa. Men plötsligt vet hon inte riktigt var kläderna ska ligga, som när vi kommer till ett främmande rum och måste hitta lämpliga platser på nytt. Går fram och tillbaka. Lillasyster är tyst, så tyst och klappar sin bror. Pappan upprepar vad polisen sagt och fattar inte varför de anklagade föräldrarna för det inträffade och för att poliserna fick så jobbigt när de hittade Kristian. Alla har de kastats ner i det svarta hålet, hålet där tiden upphör att existera.

Kristian hade tagit sitt liv. Han blev bara 21 år gammal.

Under 2022 dog 1 569 personer av suicid i Sverige (20% med oklar avsikt), enligt Socialstyrelsens dödsorsaksdatabas. Till detta kommer också alla efterlevande, minst tio per person som tagit sitt liv. De efterlevande efter suicid riskerar att själva drabbas av suicidtankar och sämre psykisk och fysisk hälsa på grund av den kris ett sådant trauma för med sig, jämfört med att mista en anhörig på annat sätt. Ett ofantligt lidande och ett stort samhällsproblem!

Min man och jag stannade kvar hos familjen och bara lyssnade, nickade, klappade och kramade dem, för här fanns inga ord, ingen förlösande gråt.

Den närmaste tiden efter, hörde vi av oss tätare om hur det var just nu i stunden, försökte hjälpa med det mest basala som mat, sömn och mänsklig kontakt. Senare har jag sett att det vi gjorde var krisarbete enligt tre H: Håll om, Håll i, Håll ut, alltså närhet, stöd och uthållighet.

Efter en tid kom sorgen ikapp mig också med starka skuld- och skamkänslor. –Varför hände det dig Kristian? -Varför såg inte jag – som lärare och pedagog- hur dåligt du måste ha mått? -Varför gjorde jag inte mer för dig? -Men vad skulle jag ha sett? -Vad skulle jag ha gjort? Ur skammen, skulden och vanmakten, växte en vilja att göra något, så ingen skulle känna sig tvungen att ta livet av sig, som en sista utväg.

Av en händelse fick jag veta att det fanns en förening som arbetade med att sprida kunskap om olika orsaker bakom suicid och hur vi kan förebygga det, SPIV-Suicidprevention i Väst, grundad av professor Jan Beskow. Efter tio år med ideellt engagemang i föreningen, blev jag anställd på SPIV, där jag arbetade fram till min pension. Det är ett val som jag aldrig ångrat. Det är ett allvarligt ämne men har känts enormt meningsfullt. För kunskap räddar liv.

Vill du lära dig mer om suicidprevention, lär dig Psykisk Livräddning – PLR, kontakta SPIV.se. Kontakta också Suicidprevention och efterlevandestöd – SPES.se – som ger stöd åt efterlevande, både på telefon, nätet och på platser över hela landet.

Nu är jag (H)järnkollsambassadör och uppmanar alla att prata om psykisk ohälsa!

 

 

Minoritetsstress

krönika av Hedvig Modig

Jag trodde jag skulle dö. Minnet av bankandet och vibrationerna i väggarna slog som knallar i huvudet på mig när vi stod där bredvid min dåvarande sambos bil. Där såg vi knivarna sitta i gummit. Var det mitt fel? För att jag såg ut som jag såg ut och lät som jag lät. En konstig avart av en människa. Ett monster. Uppenbarligen fanns det någon som inte ville att jag skulle leva mer. Knivarna var en tillräckligt tydlig signal för det.

2016 fyllde jag 23 år. Samma sommar hämtade jag för första gången ut könshormonerna som skulle sätta igång en andra pubertet. Samma år kom jag ut ur garderoben på riktigt: “Hej, jag heter Hedvig och jag är en kvinna”. Rädslan att bli lämnad. “Ingen kan älska en jävla transa”. Jag minns inte vem som sa det, kanske var det ingen. Men orden surrade i huvudet på mig som en jävla fluga som fastnat i synapserna. Jag var rädd. Rädd för människors blickar. För att få deras dom över mig inristad i min kropp som maskinen i Kafkas straffkoloni. Tyvärr var min rädsla berättigad.

För att kunna prata om min stress och närmare bestämt den här typen av minoritetsstress krävs det att ha en inblick i världen en transperson befinner sig i. Jag har transsyskon som inte finns här idag. Mördade av sig själva eller av andra. Jag är uppvuxen i en värld där första gången jag såg någon som jag, med en kropp som min, var i en porrfilm. Varje dag jag tagit mig ut ur lägenheten har jag varit rädd för våld.

För att få min identitet raderad eller förlöjligad. Och den där dagen jag såg knivarna i däcken insåg jag att jag kanske inte ens var säker i mitt egna hem. Det är inte först nu när jag gång efter gång blir tolkad som en vanlig kvinna som den rädslan börjat avta.

Det tillhör inte det ovanliga. Vi befinner oss i en värld där transpersoners identiteter och kroppar blivit politik. Människor jag aldrig träffat sitter och kvittrar om vad jag bör eller inte bör göra med min kropp. Om vilka könskategorier jag bäst faller in i. Vad orsaken egentligen är till att jag mått så jävla dåligt i mitt liv.

Vad händer med en transperson som andas den luften? Jag kan bara prata för mig själv, men jag gick sönder. Akut stressreaktion. Utmattningssyndrom. Svår depression. Generaliserat ångestsyndrom. Och där sitter jag med en psykolog som säger att vissa människor bara är extra känsliga mot stress och ångest. Att panikångesten hade en nytta förr i tiden då faran nalkade i buskarna. Kanske borde jag nämnt att jag var rädd att bli mördad av transfobi.

Tyvärr har jag fått lära mig med terror och outgrundlig sorg att det inte finns en garanti för mina rättigheter. Min kropp är ett politiskt slagfält och det enda jag kan göra med den kunskapen är att leva. Leva för alla mina syskon som inte finns med oss idag. Leva för alla mina syskon som imorgon kommer ta över denna värld precis som jag fick växa upp i askan av ett brinnande Paris. Men framförallt: att leva för att bli någon som jag själv älskar.

 

Stress och adhd

krönika av Molly Måssebäck

Jag sitter på sängkanten i min lägenhet när telefonen ringer. Det är min läkare. Bara några månader tidigare hade jag suttit framför samma läkare i ett vitmålat rum med alldeles för stark lysrörsbelysning för att utredas för adhd. Jag tar upp telefonen och svarar. “Molly, du har solklar adhd, det finns inga tveksamheter, jag och psykologen är helt överens.”

Jag var 25 år när jag fick min adhd-diagnos. Om jag hade fått betalt varje gång jag fått höra sedan jag fick diagnosen att min adhd är en superkraft, så hade jag haft råd med en flådig lägenhet i innerstan nu. Men min adhd är verkligen inte en superkraft. Inte någon form av kraft faktiskt. De flesta dagar känns den mest som en stökig inneboende som lämnar disk på köksbänken, glömmer betala hyran i tid, tappar bort hemnycklarna och som sover på soffan när man kommer hem från jobbet.

Att ha adhd känns ungefär som att försöka springa ett maraton med en gipsad fot och desperat försöka hinna ifatt de andra, för att sedan känna skam över att komma sist i mål. Att leva med adhd för mig innebär konstant inre stress över att aldrig kunna hålla jämna steg med livet. Känslan av att ständigt ligga efter.

Jag trodde länge att stress bara var för högpresterande arbetsnarkomaner. Så varje gång jag låg i soffan och inte kunde motivera mig själv att ta tag i det som behövde göras, kände jag skam. Jag hade väl inte rätt att känna mig stressad när jag inte gjorde någonting? För mig har stress alltid varit så starkt sammankopplat med produktivitet och flitighet, hur mycket man har att göra. Eller hur upptagen man är. Men jag hade så fel. Stressen föds, frodas och lever inuti en. Den har så lite att göra med yttre faktorer och handlar så mycket mer om ens inre förutsättningar och krav på sig själv. Jag hade skapat en så stark bild av vad jag borde klara av och orka med att jag konstant kände mig som ett misslyckande när jag inte lyckades leva upp till det. Stressen över att känna mig som ett misslyckande åt upp mig inifrån.

Något jag har fått lära mig den hårda vägen är att man inte kan skärpa sig ur adhd eller stress, som jag i så många år försökte göra. Det är ungefär lika effektivt som att försöka släcka en brand med en eldsprutare. Att lära sig att handskas med den inre stressen som kommer med att ha adhd har för mig handlat om acceptans och att inte skämmas för mina förutsättningar. Att sänka kraven på mig själv. Vissa människor kan springa maraton, andra gör sig bättre sittandes under en korkek där de får lukta på blommorna. För vissa kan det vara en utmaning att skriva en rapport, för mig är det en utmaning att gå upp på morgonen. Att ge mig själv tillåtelse att inte orka är något av det viktigaste jag har lärt mig. Jag behöver inte prestera, orka, klara av eller ha förmågan varje dag. Vissa dagar behöver jag bara få finnas, existera, njuta och leva.

Efter min diagnos har jag blivit snällare mot mig själv och tillåter mig själv att vara mer mänsklig. Det har hjälpt mig att minska den inre stressen och har gett mig bättre förutsättningar för att hålla i längden.

 

 

Internationella schizofrenidagen 24 maj

krönika av Julia Pivén

Jag är Julia Pivén, en yrkesverksam konstnär som lever med psykossjukdom. Jag har valt att vara öppen om min sjukdom, vilket jag skriver, bloggar och föreläser om. I samband med medverkan i en del nyhetsartiklar har jag börjat bli lite semioffentlig som person, sjukdomen har blivit något man förknippar med mig. Det är valet jag gjort, för det behövs fler ansikten som kan representera den här patientgruppen öppet. Alternativet är att det enbart finns löpsedlar om psykotiska yxmördare eller om andra våldsdåd där man lyckats konstatera att psykisk ohälsa finns med i bilden. Det behövs motpoler till dessa beskrivningar och jag försöker mitt bästa att vara en av dem som visar både hur psykos kan se ut och hur det upplevs på insidan.

Schizofreni är en psykossjukdom. På schizofrenispektrumet finns också vissa andra diagnoser, såsom schizoaffektivt syndrom som bland annat innebär inslag av manier, eller ospecificerad icke-organisk psykossjukdom, vilket är den diagnosen jag själv har. Skillnaden mellan schizofreni och ospecificerad psykossjukdom är inte helt tydlig alla gånger. Det som särskiljde min sjukdom från typisk schizofreni var min förmåga till så kallad metakognition, i korthet innebär det att jag kan återberätta mina psykoser ur fågelperspektiv på ett sätt som schizofrenipatienter inte kan. 

Det är känt att psykospatienter tenderar att drabbas av fetma, bland annat eftersom viktuppgång är en bieffekt av den livsavgörande antipsykotiska medicinen. Enligt statistiken för dödsorsaken hos psykospatienter så är de somatiska, alltså kroppsliga sjukdomarna, överrepresenterade. Det finns bromsande och förmildrande mediciner som motverkar viktuppgång vid psykosmedicinering, men få av dem är godkända för högkostnadsskydd i Sverige. I snitt lever psykospatienter 10–25 år kortare liv än övriga befolkningen. Det finns gott om läsning för den som vill fördjupa sig i orsakerna bakom det.

Källa: https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/artiklar-1/klinisk-oversikt/2015/10/hogre-dodlighet-och-somatisk-sjuklighet-vid-psykossjukdom/

Det är av sådan enorm vikt att minska stigmat och lyfta både livskvaliteten och upplevda livsvärdet hos denna patientgrupp. Vi är människor som förtjänar ett långt och lyckligt liv som alla andra. Jag menar verkligen att det är möjligt med rätt insatser. Vi är värda mödan precis som med andra sjukdomar. Det finns ett stort mervärde vi både vill och kan tillföra samhället bara vi får adekvat vård, stöd och bemötande.

Historiskt sett så har mentalsjuka låsts in och skjutsats undan, gömts från resten av samhället. Det är en inhuman historia psykiatrin har och den ligger inte så långt bort i tiden som vi kanske vill tro. Medan vissa diagnoser har stigit fram i rampljuset och blivit normaliserade hos allmänheten de senaste 15 åren så lever många med psykisk sjukdom fortfarande i en desperat situation. Samtidigt så är det som om schizofrenispektrum lämnats kvar utanför det förändringsarbete som behöver bedrivas. 

Sjukdomen som vi lever med kan innebära stora svårigheter att föra sin talan. Dels på grund av de svårigheter och funktionshinder som sjukdomen innebär, dels på grund av det stigma som råder mot psykossjuka. Därför känns det extra viktigt för mig att ta plats, visa mitt ansikte och vara orädd när jag säger “jag lever med psykossjukdom”. Detta eftersom jag vet att någon där ute sitter i tystnad med sin diagnos och ser mig. Då hoppas jag att de för en stund kan känna att livet inte är slut i och med en psykosdiagnos. Jag hoppas att andra kan se möjligheterna som finns, att de orkar kämpa vidare och att det finns utrymme även för oss. Jag kan bara hoppas att vi blir fler.

Jag får ofta frågan om bemötande när en anhörig sjuknat in i psykos. Det är ingen lätt fråga och det är väldigt individuellt. Mina bästa råd till dig som känner någon som fått psykosdiagnos är att:

– Hör av dig med jämna mellanrum med lätt och vänlig ton även om svar uteblir eller blir osammanhängande

– Hitta på något ihop som ni båda tycker är roligt och fokusera på den aktiviteten

– Fokusera på den verkligheten som är gemensam, engagera dig inte i vanföreställningarna utan lägg vikt vid gemensamma nämnare 

– Hitta till det enkla och centrala i livet i samtalet, så som hur solen känns mot huden, dofter, hur klart huvudet känns under en promenad eller vilken musik som skapar bra känslor

– Skapa fina stunder ihop som är minnesvärda för er båda

– Gör saker som påminner om det normala, det som föregick sjukdomen (beroende på när psykosen debuterat)

Ibland kan psykoser vara länge innan de går över. Det kan finnas bra dagar och dåliga dagar. Ge inte upp hoppet på den som blivit sjuk, även om livet kan komma att se lite annorlunda ut.

 

Internationella autismdagen 2 april

krönika av Emma Larsson

Varför känns det såhär? Ska det vara såhär? Är det okej att känna såhär? Varför är jag så udda?

Svetten lackades i pannan när jag närmade mig varuhusets rulltrappa, rulltrappan förlängdes med mil. Allt började snurra. Sociala sammanhang är ingenting för mig, det ger mig bara social bakfylla. I ögonvrån skymtade jag en bekant när jag steg av rulltrappan och mina tankar började snurra runt och jag hoppades på att jag skulle behöva slippa kallprata, för jag hatar kallprat. En roll, som en yrkesroll, är lättare att besitta än att behöva kallprata som privat med någon man knappt känner. Det var så mycket enklare att arbeta inom äldrevården där det mest angelägna var att prata om vädret och hur mycket fika det är om dagarna. Så förutsägbart och enkelt. Ångest och skam haglade tätt över mig, varför fungerar jag såhär?

Att få sin autismdiagnos i vuxen ålder är någonting man inte axlar alldeles enkelt, för mig var det en kamp att acceptera även om jag redan hade förstått att det var någonting jag redan hade även om det inte stod på pappret efter första utredningen. För mig gav diagnosen mig verktyg till att kunna acceptera, att kunna bearbeta och kunna landa. Att kunna be andra acceptera att jag hellre var utan födelsedagskalas än att behöva bjuda in alla och fylla huset. För sådana evenemang, även om det är närmsta sörjande, ger mig alldeles för mycket intryck som fyller min energibägare som lätt rinner över. Rinner den bägaren över kan det krävas lång återhämtning. Min autism kräver vissa anpassningar, jag behöver välja och förstå vad som ger och tar energi. Det var inte förrän jag började sålla bort det som tog mycket energi och valde mig själv framför vad samhället kräver som jag kunde börja landa i min diagnos.

Lappar i kläder kommer alltid skava, strumpor kommer kännas trånga. Jag kommer inte alltid förstå sociala koder, äta all mat, kommer låta upprörd när jag egentligen är exalterad. Jag kommer bli utmattad av intryck, men jag kommer också få ett mycket rikare liv när jag inte längre sörjer eller känner skam över en del av mig – för det är just det autismdiagnosen är, en del av mig – inte hela mitt jag.

 

 

Internationella bipolärdagen 30 mars

krönika av Lars Bengtsson

Internationella bipolärdagen det låter fint och högtidligt på något vis, nästan som att jag skulle få en medalj. Vid närmare eftertanke är det faktiskt det jag skulle vilja dela ut till mina bipolära medsystrar och medbröder. Till alla som kämpat i livet med djupa depressioner eller försökt bemästra vilda manier. Visst vore en medalj på sin plats. Någon slags tapperhetsmedalj. Det är viktigt att det viks en specifik dag åt att uppmärksamma bipolär sjukdom. Det är viktigt för mig och för andra med samma diagnos. Allt som kan bidra till att avstigmatisera sjukdomen är välkommet.

Jag tror att det mind-set jag har (inställning eller tankesätt) i förhållande till min sjukdom eller för den delen till livet självt har varit avgörande för mig att må så bra som möjligt. Vill inte låta sjukdomen definiera mig mer än nödvändigt. Jag har val som jag kan göra. Jag behöver inte älta jobbiga situationer som skett under depressiva eller maniska skov. Att ångra dem hjälper inte någon. Det är waste of time och det hindrar mig bara från att må bra. Bipolär sjukdom är en svår sjukdom på många sätt som ofta medför ett stort lidande för både mig och för mina anhöriga. Ytterligare ett val jag kan göra är att lyfta fram och fokusera på det som faktiskt är positivt. Till exempel att bipolära, enligt belagda forskningsresultat är mer kreativa än omgivningen, samt har förmågan att tänka utanför boxen (nämn det på nästa anställningsintervju). Många bipolära personer kännetecknas av att inneha en hög grad av känslighet eller sensibilitet som också kan vara till en fördel. Enligt forskning är många bipolära dessutom mycket ambitiösa och är därmed inte heller sällan högpresterande. Forskningen går framåt, behandlingsmetoder förbättras och nya mediciner tas fram.

Jag ser med tillförsikt på framtiden. Jag hoppas att bipolärdagen, förutom att den är en stor kunskapskälla, även kommer att fungera som en katalysator för fortsatta förändringar och förbättringar för mig själv och andra medmänniskor med bipolär sjukdom.

 

 

Internationella NPF-dagen 15 mars

krönika av Jakob Wenzer

Jag har spenderat ganska många år av mitt liv med att fundera på människorna och deras samhällen. Som samhälls- och kulturforskare måste man göra det. Ibland har jag tappat intresset för vad jag håller på med. Det brukar komma tillbaka då jag får fatt i en tanke som faktiskt är så grundläggande att den nästan alltid glöms bort: att vi är djur.

Människorna är djur, de samhällen de bygger är samhällen byggda av och för djur, den kultur de utvecklar är kultur som används och levs av djur. På olika sätt håller kulturen ihop samhällena, eller drar isär dem. Men det är djur som gör alltsammans.

Det är en väldigt spännande tanke för mig. Den kan tända upp ett falnat intresse och göra ett urblekt och trött ämne intressant för mig igen. Varför lyssnar djur på musik? Hur kan djur lära sig att reparera bilar? När äter djur snabbmat, och hur går det till då de skapar den? Varför har djur byggt universitet och institut för att bygga kunskap om världen, och hur får djuren kunskapen att liksom sitta kvar i samhället då generationerna byts ut över tid? Hur går det till då djur börjar tro på gudar? Hur går det sedan till när de slutar med det och blir rationalister? Och en massa andra frågor. Människans djurhet är vad som får henne intressant för mig.

Människornas samhällen – själva de hus, maskiner, vägar, datorer, teknologier och annat rent fysiskt som utgör den konstgjorda natur människodjuren skapar sig för att bo i – hänger förstås ihop med människornas kultur, det vill säga det vis de gör på för att kunna vara där i människosamhällena.

2011, då jag var 39 år gammal, fick mitt intresse för djurarten en ny vändning. Det var det året jag fick en adhd-diagnos. Jag hade då arbetat som forskare i tio år. Jag visste redan då jag fick diagnosen att svårigheten att hålla kvar min koncentration vid något tråkigt var en annan sida av min tendens att kunna hitta nya vinklar på ett problem, oväntade riktningar att ta en tanke i, överraskande perspektiv och märkliga idékonstruktioner. Allt detta är sådant som inte bara hjälpt mig utan faktiskt byggt hela mitt forskarskap. Det var ju sådan jag var. Och det hänger omvänt ihop med det som är svårt; att få livets organisation att fungera, att på jobbet hålla deadlines och ordbegränsningar och så vidare. Det dåliga hängde ihop med det bra. Egentligen var de samma sak. Tanken kom: var en funktionsnedsättningsdiagnos verkligen det ultimata sättet att hantera en hjärna som min?

Och just då var det som att jag upptäckte en gigantisk spricka i hur människodjuren konstruerat sitt samhälle. Min hjärna borde ju vara en tillgång för samhället, men den ges inte utrymme att fungera optimalt. Samhället vill ha det kreativa, men har inte byggt in tillräckligt med svängrum för att den kreativa hjärnan skall kunna fungera.

Ju mer jag studerade kognitivt avvikande, desto mer såg jag hur alla varianter som inte var av normtyp tenderade att premieras för sina gåvor, men samtidigt vara dömda till ett ständigt utanförskap. Något år efter min egen diagnos hade jag börjat engagera mig i brukarföreningar på psykiatriområdet och häpnade över alla de olika fantastiska människor jag träffade, som på olika sätt skjutits utanför samhället. Fantasifulla människor som under svårt stressade perioder plötsligt sett fantasierna ta över och förstöra hela livet. Människor med sällsynt närhet och tillgång till sina känslor, som under stress gått under då känslorna tagit över tänkandet och hela världsuppfattningen. Människor med sällsynta förmågor att se mönster i tillvaron och världen, men som hamnat svårt utanför då de inte varit tillräckligt alerta på det sociala området. Personer vars energi kunde vara en naturkraft i månader men som sedan skulle behövt månader av vila, och som knäckts då deras rytm inte passade in i den arbetslivspuls efter vilket samhället organiserats. Och så vidare; människoindivider med det gemensamt att deras respektive fungeranden inte gick i takt med det mänskliga samhället. Vad jag kände gemensamt med allihop var att de olika saker vi älskade att vara och göra – förmågor ett samhälle borde kunna ta vara på – samtidigt hängde ihop med att de inte liksom kunde vara med på riktigt.

Och här slog det mig hur olika vi alla vi individuella artexemplar var, hur underbart det är och att det är så det skall vara. Människodjuret är ju en fantastisk art! Med alla sina interna skillnader, sina myriader av olika sätt att kognitivt processa världen. Hon är också en hjordvarelse, en sådan art vars individer gärna går ihop och lever tillsammans och i detta drar fördel av sina inre skillnader. Men ändå har hon byggt ett samhälle där de som inte finner sig i det normala sättet att fungera – det som är inriktat på att iaktta, förstå och upprepa sociala kategorier – skjuts åt sidan och lätt, så lätt, hamnar utanför.

Mer än ett decennium har gått sedan jag fick min diagnos. För dessa idéer har jag funnit ett hem i idérörelsen som kallas neurodiversitet, där olika kognitiva profiler betraktas som naturliga varianter i en sorts ekosystem av mänskiga hjärnor där de olika varianterna kompletterar varandra. Ur detta perspektiv finns det inga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utan bara ett myller av vackra varianter, redan fungerande på helt rätt sätt. Så långt har förstås inte människosamhället nått ännu – detta är ju fortfarande överfyllt av systemiska funktioner som, sakta men säkert, skjuter den annorlunda utanför.

Diagnosgruppen “neuropsykiatriska funktionsnedsättningar” är ett sorts skyddsnät, skapat för att ta hand om dem som inte kan finna sig tillräckligt väl. Som skyddsfunktion måste den förstås värnas om. I publikt tal har efterledet i ordet “funktionsnedsättningar” till viss del bytts ut till “funktionsskillnader”, men det är sällan som implikationerna av detta byte egentligen iakttas.

Människosamhället, hela dess maskineri, är fortfarande konstruerat som om de interna kognitiva varianter som faller utanför en sorts medianfungerande är just funktionsnedsättningar. Men i den bästa av världar – den vi kanske bör sträva mot? – finns det nog ett så stort utrymme för mänsklig skillnad att mönsterfinnaren inte blir social paria, eller att den vars energier inte kommer i dygnsrytmer (utan som hos mig i minuter, eller hos vissa andra i månader) ges den tid som behövs för återhämtning.

 

Internationella dagen för självskadebeteende 1 mars

krönika av Bella Sundqvist

Det här med vinter har aldrig varit min grej.

För mig är den kall, mörk och död. Som barn brukade jag i februari gräva i marken med mina fingrar för att se om vitsipporna var på väg. I år har jag inte gjort det än. Våren är bland det bästa jag vet. Med värme, ljus och en hel massa livskraft. Världen blir som helt ny. För mig är våren hoppets tid. Det finns många av oss som upplevt en vinter då ljuset känns långt borta.

För ca 10 år sen skrev jag såhär:

”Det gör ont att gå sönder. På insidan. I själen. Tårarna rinner och jag mår illa. Det gör fysiskt ont i hela kroppen. Varje andetag är en kamp. Får hindra mig från att skada mig själv. Allt är svart omkring mig. Jag tror på riktigt att mörkret kommer förgöra mig. Ligger ihopkrupen på badrumsmattan alldeles utmattad.”

Jag trodde aldrig att jag skulle se ljus i mitt liv igen. Aldrig. Men vet ni, det gjorde jag. Med hjälp och stöd från de som älskar mig och från professionella kunde jag skingra mörkret och lättare se ljuset. Det gick sakta och snarare osäkert än säkert, men min personliga vår var på ingång. Jag började spira och jag kände livet i mig.

Så till dig som befinner dig i en mörk vinter: Tappa inte hoppet!

Fortsätt kämpa och en vacker dag ser du den där vitsippan och vet att våren är på väg!