NPF-dagen 15 mars

krönika av Jakob Wenzer

Närhelst jag ges tillfälle så brukar jag tala om mänsklig skillnad. Hur nödvändigt det är att vi är olika varandra; hur viktigt det är att mänskligheten inte betraktas som en samling exemplar avsedda att vara likadana där vissa bara är lite ”sämre”, utan i stället är en ansamling fullständigt individuella varelser som hör ihop med varandra. Det jag är dålig på är du bra på. Det du är dålig på är jag bra på. En tredje kan det som ingen av oss två kan; då är det bästa att vi tar med denne som en likvärdig i vår gemenskap. Vår grupp är då mycket starkare än vad den varit om vi tre var precis likadana. Människor har olika förmågor och det är bra; detta bygger vår evolutionära framgång som art på.

Då jag 2011 fick diagnosen adhd fanns det bara en enda publik uppfattning om det tillstånd diagnosen betecknade. En person med adhd var någon som är som alla andra men lite ”sämre” på sådant som angick koncentrationsförmåga. Liknande idéer fanns förstås om alla övriga NPF; de var helt enkelt mindre dugliga varianter av normaltypen.
Jag själv var övertygad om att de förmågor som låtit mig skriva en doktorsavhandling (och ha en decennielång forskarkarriär) bara var en annan sida av de förmågor som gjorde saker i livet svårt för mig. De var samma sak, men i olika situationer. Att börja tänka runt adhd som en naturligt förekommande samling förmågor som var ärftlig av en evolutionär orsak låg nära till hands för mig. Så när jag 2012 började föreläsa, skriva och tala offentligt om denna idé – neurodiversitet, tanken att autism, adhd, tourette och de övriga varianterna kanske kan betraktas som något som egentligen finns inom den mänskliga normalvariabeln – så var detta en okänd men efterlängtad tanke för många av de som hörde och läste.
2025 ser det annorlunda ut; neurodiversitet används i TV-program, under utbildningar och på forskningskonferenser som ett neutralt ord betecknande en kognitiv mångfald hos mänskligheten.

2023 kom ordet med på den av Isof instiftade Nyordslistan, och det offentliga är fullt av människor som är öppna med sina diagnoser, som talar om sina styrkor och svagheter. Och trevande försök görs att ersätta det gamla stigmatiserande NPF-begreppet med ”neuropsykiatriska funktionsskillnader” och liknande, mer värdeneutrala uttryck.
Det är långt kvar tills vi har ett samhälle som tillåter oss alla att vara som vi är och ger oss utrymme att ta vara på våra förmågor. Men de gångna tio åren visar ändå att vi har en förmåga att byta synsätt, lämna tidigare vedertagna men förtryckande idéer och öppna oss för nya möjligheter. Vi själva kan förändras mot att tänka vidare, öppnare och mer tillåtande mot varandra och oss själva. När vi gör det, då ändrar vi normerna för hurdan man får som människa vara. Och kan vi ändra normerna, då ändrar vi även samhället.

Bipolärdagen 30 mars

krönika av ambassadören Amanda Grapne

Jag vill berätta om min första hund. Hon hette Bella. Varför vill jag berätta om henne?
Därför att Bella räddade mitt liv och faktiskt många andras ett par år senare. Mig räddade hon varje dag genom att finnas vid min sida och behöva mig. När jag inte orkade gå upp ur sängen gjorde jag det ändå, eftersom Bella behövde det. Jag kom ut i luften varje dag, även om det ibland bara var runt huset och när jag behövde fick jag alltid gråta i hennes päls. Men hon räddade mig inte bara ur de depressiva skoven, hon ankrade mig också i mina hypomanier. Ibland kan jag se tillbaka på mina unga vuxna år och för en sekund tänka att det var synd att jag skaffade hund så tidigt. Det hindrade mig från att resa, jobba som au pair eller varför inte som bartender på någon semesterort? Sen tänker jag en gång till på allt som hade kunnat gå riktigt galet om jag som 20-åring, odiagnostiserad och omedicinerad hade rest iväg för att festa och jobba utomlands. Då är jag tacksam mot Bella igen.

 

Jag skaffade Bella när jag var 19 år. Det var ett impulsivt och ogenomtänkt beslut. Inte alls så som det bör gå till när man skaffar ett djur.

 

Långt, långt senare kan jag blicka tillbaka och förstå att jag då var inne i ett av mina första hypomaniska skov. Kortfattat behöver jag här sticka in och berätta att jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2, flera år senare. Hur som helst! Hunden jag skaffade utan att egentligen veta vad jag gett mig in på var en bullterrier (jag valde ras baserat på en liten leksak jag fått i ett kinderägg som liten och det säger ju en del om mitt sinnestillstånd, såhär i efterhand). En seriös uppfödare hade aldrig sålt en hund på det viset, men det var inte heller en seriös uppfödare som sålde hunden, utan en man via en blocketannons. Ja, ni hör, det var faktiskt som upplagt för en katastrof. Det fanns garanterat saker jag kunde gjort bättre där i början, med min första hund, men jag älskade henne oerhört och aldrig fattades det henne något.

 

Jag fick jobb på ett gruppboende och där var chefen öppen för att personalens hundar var tillåtna på kontoret under arbetstid. När jag såg hur förväntansfulla de boende var varje gång jag och Bella kom till jobbet förstod jag att hon skulle kunna göra skillnad för andra också. Jag sökte, kom in och påbörjade utbildningen för att Bella skulle bli terapihund och inte bara få vara inne på kontoret utan faktiskt komma ut och arbeta med de boende ihop med mig. Det var en oerhört meningsfull tid för mig, att få hjälpa andra tillsammans med min bästa vän. Samtidigt fortsatte hon att hjälpa mig och kunde vara ett stöd för mig på jobbet. Dessutom kunde hon vara ett stöd för mig på jobbet. Cirka 1,5 år efter att Bellas utbildning var klar och vi hade jobbat på så blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Det här ledde vidare till en utredning som visade diagnosen bipolär sjukdom. För första gången i mitt liv fick jag medicin och en förståelse för de anpassningar jag behövde göra för att hålla mig frisk. Fram tills nu hade jag blivit sjuk ungefär en gång om året, ibland oftare, i varierande längd sen dess att jag var runt 14 år. Det visade sig att flera av de anpassningarna gjorde jag redan, tack vare att jag hade hund. Till exempel att komma ut och röra på mig, ha fasta rutiner (det var ju Bella som hade rutiner som jag följde) osv. Bella jobbade ihop med mig till dess att hon var runt 10 år gammal, då hon gick i pension. Under hennes yrkesverksamma år berörde hon många livsöden och hon blev känd i Göteborgs stad som Syster Bella. Det går fortfarande att googla på “Syster Bella” och hitta t.ex. vår Facebooksida och gamla blogg där jag skrev om många av Bellas besök. Det är svårt att delge magin i att någon med depression kommer upp ur sin säng för första gången på en vecka för att träffa terapihunden. Eller hur någon med afasi utan hinder kan prata med en hund men inte med en annan människa. När jag läste i vår gamla blogg som inspiration till det här inlägget kom jag över stycket “Det är underbart att se hur stolt hon blir över att Bella lyssnar på henne och gör som hon ber henne. Som alla vi jobbar med har hon en förvärvad hjärnskada, hon har väldigt otydligt tal. Det brast nästan för mig när hon med ömhet sa ”hon förstår vad jag säger…”

Utan hypomanin som ledde till att jag köpte Bella hade jag inte köpt Tyra, hunden som kom efter Bella. Eller Isar, hunden som kom efter Tyra. Och jag hade med största säkerhet aldrig fortsatt att utbilda mig inom hund. Idag, 17 år efter att jag hämtade hem Bella, är jag utbildad hundinstruktör och hundpsykolog och varje dag fortsätter djuren att hålla mig ankrad, följa rutiner, komma ut i naturen och läka mig när jag är sjuk. Jag har fortsatt att välja arbeten där jag kan ha med min hund till jobbet. Därför att jag behöver dem. Därför att de håller mig frisk.